by 
Kvinnlig rösträtt hade debatterats otaliga gånger men då den väl kom till stånd i Sverige låg vi långt efter våra grannländer där Finland var först ut med kvinnlig rösträtt år 1906 (Norge 1913, Danmark 1915). I Sverige fick kvinnorna vänta till 1919 för att sedan kunna delta i valet 1921.
Idag är det ibland svårt för oss Svenskar att förstå, som vuxit upp med och tar demokrati för givet, att det fanns en tid då det var långt ifrån självklart att kvinnor skulle få rösta.
Men vad var det då som gjorde att förslaget inte bifölls? Varför röstade riksdagen nej till kvinnlig rösträtt gång efter annan? En fråga som har flera förklaringar varav en av de starkaste är att kvinnan inte var redo, att hon inte var tillräckligt mogen. Istället fokuserade riksdagen på frågan om huruvida landet skulle utvidga rösträtten för männen, att inkludera fler män, vilket bifölls 1909.
Även kvinnor var emot den kvinnliga rösträtten
Idag är det lätt att tro att det bara var män som var emot den kvinnliga rösträtten, att männen ville ha all makt i samhället, men det var även många kvinnor som var emot, bland annat med motiveringar som:
- Kvinnan är inte mogen, hon förstår sig inte på politik.
- Om kvinnan får rösträtt är hon smart nog att få de bästa och tyngsta maktpositionerna i samhället.
- Kvinnan skulle försumma hem och barn då hon skulle springa vid valurnan hela tiden. Som svar på argumentet att valurnorna inte är öppna året om menade man att kvinnan är en vanemänniska och att hon, om hon får gå till valurnan en dag om året även går dit övriga 364 dagar.
- Kvinnan kommer bara att rösta som sin make vilket fördubblar röstsiffrorna och inte påverkar politiken.
- Om kvinnan röstar emot sin make kan detta skapa familjetvister som resulterar i äktenskapsupplösning.
- Det är rösträtten som gör mannen. Rösträtten ger mannen värdighet och överlägsenhet (gentemot kvinnan) och skulle kvinnan få rösträtt skulle hon inte se upp till sin man.
- Kvinnans kjol är för vid! Bänkarna i riksdagen måste byggas om! Hur ska hon rymmas i de trånga korridorerna?
Tack till alla politiskt aktiva kvinnor!
Kvinnor hade under lång tid engagerat sig i frågan om kvinnlig rösträtt men också några män lyfte frågan, bland andra Fredrik Theodor Borg som 1884 skrev en motion till riksdagen. Motionen avslogs men den visar att det fanns ett manligt stöd.
Det kvinnliga engagemanget i frågan om rösträtt syntes över hela landet och flertalet lokala organisationer hade bildats. Dessa gick 1902 samman i LKPR, Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, vilken kom att samla politiskt aktiva kvinnor från socialdemokrati till höger. Föreningen sades officiellt vara en politiskt obunden förening och även om den i sin syn var mer borgerlig lockade den kvinnor från alla samhällsskikt.
Föreningen arbetade efter vad vi idag skulle kalla ledorden Fakta, Förnuft, Känsla och Humor och några av de kvinnor som fungerade som ledarfigurer var Anna Whitlock, Elin Wägner och Anna Lindhagen. Ett intensivt påtryckningsarbete utfördes med bland annat namninsamlingar, petitioner, flygblad, brev till kungen, insändare, pressmeddelanden och föredrag. Man ordnade otalet möten, uppvaktade politiker, arrangerade konferenser, utbildade människor, framförde skådespel och maskerader. Föreningen utbildade kvinnor i politik, i hur samhället fungerade, i hur ett val går till – ja, kort sagt i allt som kunde stärka kvinnan.
Från början var föreningens främsta fråga rösträtten men 1907 ändrade man stadgarna till att inkludera valbarhet – kvinnor skulle bli medborgare och som sådana också få en del av makten.
1911 stod föreningen värd för den sex dagar långa internationella kvinnorösträttsrörelsens kongress. En stor ära och kongressen lockade såväl svenska som internationella gäster, från Sverige deltog bland andra Ellen Key och Selma Lagerlöf. För att kunna ta emot de utländska gästerna och sörja för att de emottogs på ett gott sätt, sökte föreningen ett anslag om 3 000 kronor av fullmäktige. Anslaget diskuterades länge och väl innan det till slut beviljades men tre stycken skriftliga prostester inkom efter beslut.
Den 18 maj 1912
Den 18 maj år 1912 röstade man återigen i riksdagen om huruvida kvinnor skulle få rösträtt men propositionen avslogs. Ett nederlag kan tyckas men den andra kammaren hade faktiskt antagit förslaget – det var första kammaren som röstat ned det. Det visade på hopp och kvinnorna började att kämpa än hårdare för sin rätt att uttrycka sin röst. Nu började LKPR att ge ut tidningen ”Rösträtt för kvinnor” vilken kom att utges fram till dess att rösträtten infördes.
Allt fler män började nu att ställa sig på kvinnornas sida och såväl Liberalerna som Socialdemokraterna lade fram motioner för kvinnors rösträtt. Motionerna bifölls av andra kammaren men första kammaren röstade ned dem, gång efter annan. Till och med Kung Gustav V lade fram ett förslag om lika rösträtt för kvinnor och män men också detta stoppade högern som bestämt sade nej till kvinnlig rösträtt och som hade majoritet i första kammaren.
Kvinnor men inte alla 1921
Vid valet till kommunfullmäktige 1918 fick nästan alla män och kvinnor rösta och den 24 maj 1919 beslutades att samma regler skulle gälla även vid riksdagsvalen. Det skulle betyda att nästan hela den vuxna befolkningen, från och med 23 års ålder, hade rätt att rösta vid riksdagsvalet 1921 och att alla hade varsin röst. Lika många röster oavsett inkomst. Dock kvarstod det undantag och de som inte fick rösta var:
- de som satt i fängelse
- människor som inte var självförsörjande eller som hade stora skatteskulder
- omyndigförklarade
- män som inte gjort värnplikt
- romer – inte för att de var just romer utan för att man behövde ha en fast bostadsadress för att rösta och romerna var kringresande.
Källor
Västerbottningen, Maria Boström 24/5-19
Demokrati100.se, Lisa-Maria Cambladh, student i historia, Södertörns högskola, 15/2-19
SR International, Göran Löwing, 14/9-11
Lämna ett svar